Gräsmarksmiljöer

Översikt

Det kan vara svårt att se hur konkurrenssvaga, hävdgynnade arter kunde ha en plats i landskapet innan människan påbörjade ett aktivt brukande i större skala som magrade ut marken. Troligtvis var det naturliga störningar såsom brand och översvämning, betande vilda djur, t.ex. visenter och vildhästar, och naturligt fattiga marker som bidrog till att skapa förutsättningar för arterna. Med agrarsamhällets framväxt och behovet av en intensifierad markanvändning upptogs stora arealer som slåttermark medan djuren betade i skogen, något som gynnade många gräsmarksarter. Slåtterängarna övergick sedan succesivt till betesmark eller åkermark samtidigt som antalet betesdjur ökade. I början av 1900-talet fanns i Kronobergs län omkring 15 nötkreatur per 100 ha landareal efter höstslakten.[1] Så småningom inleddes en negativ trend för gräsmarken genom att träd och buskar började röjas bort i allt större utsträckning. Genom tillförseln av kvävegödsel förlorade många gräsmarker värden som tagit hundratals år att skapa eftersom de flesta blomväxter och svampar slås ut av konkurrens eller för hög näringshalt. Under senare tid har betet i stor utsträckning slutligen flyttats från naturbetesmark till igenlagd åkermark med regelbunden gödsling, vilket innebär att situationen för de kvarvarande naturbetesmarkerna får anses vara mycket prekär. Tack vare att det i länet finns mycket mark med sten och/eller grund jordmån som inte lämpar sig för odling, finns en del fina ogödslade ängsmarker kvar. Men de blir färre och allt mer isolerade.

Som en liten motvikt till förlusten av livsmiljöer för de hävdgynnade gräsmarksarterna finns idag mer av andra skötta gräsmarker där man ofta hittar de arter som är eller börjar bli ovanliga i landskapet. Kraftledningsgator och vägkanter hör till de miljöer som brukar nämnas, men även urbana miljöer har eller kan utveckla sådana naturvärden.

För att förstå läget för naturtypen i länet i ett större perspektiv har en översiktlig analys av Ängs- och betesmarksinventeringens objekt med florakvaliteter genomförts. Denna analys visar att Kronobergs län i en nationell jämförelse har dåliga förutsättningar för en generellt hög biologisk mångfald inom naturtypen eftersom arealerna är små. Härigenom understryks det stora behovet av att arbeta med grön infrastruktur för att binda samman de värdefulla områden som faktiskt finns. På en översiktlig, strategisk nivå är det rimligt att detta arbete har en sydostlig respektive nordostlig riktning, mot områden med större arealer värdefull gräsmark i Jönköpings respektive Kalmar och Blekinge län.

Gräsmark med rik flora har höga rekreationsvärden och är populära utflyktsmål. Eftersom de ofta finns i områden med en lång historia av brukande finns många gånger kulturhistoriska värden i anslutning till dessa marker.

[1] Nilsson & Rundlöf, 2001, s.32

Viktiga strukturer och processer

Det är framförallt skötseln och markförhållandena som påverkar gräsmarkernas naturvärden. Vissa arter är trivs i fuktiga marker, andra i torra. Exempelvis lever 90 procent av de inhemska arterna av vilda bin i torra blomrika marker, som överlag är en artrik miljö. Vissa arter behöver sandiga förhållanden, t.ex. för att kunna bygga bo, medan andra gynnas av basiska markförhållanden. Somliga arter är direkt känsliga för näringstillförsel (t.ex. ängssvampar) medan andra påverkas mer indirekt eftersom de blir utkonkurrerade av näringsgynnade arter. Sammantaget innebär detta att skötseln behöver anpassas utifrån förhållandena. Någon typ av hävd (slåtter, bete eller bränning) är dock oftast nödvändig för att förhindra igenväxning som annars kväver mycket av floran. Rikligt med blommande växter behövs för att insekter ska kunna samla pollen och ha tillgång till nektar. Ibland behövs specifika växter eftersom vissa insekter är mycket specialiserade. Åkervädd och käringtand är exempel på växter som är omtyckta av insekter och som därför gör stor nytta. Men även blommande buskar och träd kan förse insekter med nektar och pollen. Videarter är särskilt viktiga eftersom de blommar tidigt på våren när utbudet av föda annars är begränsat.

Solitära bin som är en viktig artgrupp knuten till framförallt torra gräsmarker bygger ofta bon i sand. Sandblottor/sandbäddar är därför ett viktigt inslag i miljön. Även bryn och buskmiljöer tillför värde till gräsmarkerna eftersom de ger skydd och föda.

I strandnära gräsmarker kan återkommande översvämning vara ett viktigt inslag i den naturliga dynamiken. Vattnet hjälper till att hålla undan viss typ av vegetation och ger också näringstillförsel. Vissa arter som t.ex. klockgentiana är beroende av översvämning om lokalen inte hävdas på annat sätt.

Vid bedömning av värdet av att hålla mark öppen är det viktigt att komma ihåg att även mark med triviala värden potentiellt fyller en viktig funktion genom att den kan fungera som nektar- och pollenkälla för insekter vars primära livsmiljö ligger i närområdet.

Nätverk av livsmiljöer

För att olika aktörer praktiskt ska kunna arbeta med hävdade gräsmarker inom länet har en länsspecifik analys genomförts där nätverk av värdefulla livsmiljöer för naturtypen identifierats. Metodiken bygger i korthet på att data från olika källor sammanställs och ges olika vikt beroende på tillförlitlighet och hur höga naturvärdena är. Därefter beräknas den totala ytan inom en viss sökradie.

En karta över nätverken finns tillgänglig i kartverktyget. Kartan kan utläsas som att den som befinner sig inom ett markerat område alltid har flera livsmiljöer för naturtypen inom 1 km avstånd.

Det finns idag ingen kunskap om den faktiska ekologiska funktionaliteten i de utpekade områdena. De ger dock vägledning till var naturvårdande insatser och riktad hänsyn gör störst nytta.

Särskilt viktiga arter

Genom den långa kontinuiteten av boskapsskötsel har Kronobergs län en viktig roll i bevarandet av arter knutna till hävdade gräsmarker. Vissa av dessa arter har en begränsad utbredning i landet med viktiga populationer inom länet. Kronobergs län kan därmed anses ha ett särskilt ansvar för dessa arter vilket gör dem viktiga i arbetet för att bevara den biologiska mångfalden. I urval och prioritering av områden för att stärka den gröna infrastrukturen bör förekomster av dessa arter väga tungt.

Backmåra växer främst på torr, mager naturbetesmark, vägkanter, stigar och åkerholmar, tidigare sannolikt även i torr slåttermark.

Blankpannad kalögonbroms är i Sverige främst känd från torrare betesmarker

Bräsmabärfis ses oftast på varma fuktiga ängar, kärr och skogsbryn. livnär sig på fröna av korsblommiga växter, främst på släktet brässma.

Klockgentiana är hävdgynnad och växer på fuktig till våt mark i fukthedar (t.ex. pors-blåtåtelhedar, och klockljunghedar) och fuktängar. Lokalerna ligger ofta vid stränder av sjöar, gölar och vattendrag.

Klubbsprötad bastardsvärmare förekommer i nektarrika miljöer främst på torra solexponerade, gärna kalkhaltiga sandmarker, ibland även i glesa soliga skogsmarker och buskmarker på sandjordar.

Mörk solvända växer i ogödslade, solöppna, torra-friska betesmarker. Hålls tillbaka av hårt bete och utvecklas bäst vid mindre intensiv hävd.

Sjötåtel växer främst på långgrunda stränder av näringsfattiga sjöar, i den zon som är översvämmad vid högvatten.

Slåttergubbemal återfinns i hagmarker, i bredare rika kantzoner och på öppna, ogödslade betesmarker i det äldre odlingslandskapet.

Smalbladig lungört förekommer på torrbackar, åkerholmar och grusåsar på kalkrik mark. Den är ljuskrävande och tillhör en mycket artrik torrängsvegetation.

Spindelört växer på magra, helst sandiga torrängar, gräshedar och naturbetesmarker, stundom även på vägrenar, körvägar och järnvägsbankar.

Spindelörtskinnbagge lever på torr, mager, och gärna sandig mark. Den livnär sig enbart på att suga växtsafter från spindelört.

Stråfingersvamp växer i välbetad, mossig grässvål, ofta på kalkrik mark och tillsammans med ett stort antal andra sällsynta och hotade ängssvampar.

Förekomster av ovanstående arter på Artportalen visar att arter knutna till torrare blomrika marker har en nordostlig utbredning medan de två fuktkrävande arterna främst förekommer i väster i anslutning till sjöarna.

Hot och påverkansfaktorer

Upphörd hävd av gräsmarker som minskar arealen livsmiljö är det enskilt största hotet mot naturtypen. Att hävden upphör beror både på att jordbruksverksamhet läggs ned och att bete flyttas till mer produktiv mark som ger bättre avkastning. Med ett minskat antal brukare försvinner också mycket av den naturliga variation i fråga om skötsel som gynnat den biologiska mångfalden. De hävdade marker som finns kvar i landskapet har också tappat många av de kvalitéer som är viktiga för bevarande av den biologiska mångfalden, till exempel blomrikedom och ytstörda markpartier. Förlusten av livsmiljöer påverkar också såväl direkt som indirekt möjligheten till spridning. Spridningen av t.ex. kärlväxter kunde förr ske på många olika sätt: genom luften, med hjälp av betande djur som flyttas mellan betesmarker eller när hö flyttas mellan olika platser. I det rationaliserade jordbruket har alla dessa möjligheter blivit mer begränsade. Detta gör i sin tur att också insekter som rör sig från blomväxt till blomväxt blir mer isolerade.

Bland övriga faktorer som påverkar de artrika gräsmarkerna negativt kan nämnas kvävetillförsel eller nedfall av kväve och andra näringsämnen. Kvävenedfallet per hektar och år på vissa naturbetesmarker är idag större än vad som i början av 1900-talet lades ut som konstgödsel på åkermark av motsvarande storlek, något som har stor påverkan på floran. Även försurningen påverkar gräsmarken, då det sura nedfallet minskar förekomsten av kalium, kalcium och magnesium och dessutom löser ut aluminium som därmed blir giftigare.[1]

Inom t.ex. Uppvidinge och Lessebo kommun finns flera exempel på värdefulla nätverk som kan är särskilt utsatta för fragmentering genom upphört brukande. Eftersom området kring Växjö utgör en central nod i de värdefulla odlingslandskapsstråk som föreslagits tidigare och samtidigt är utsatt för högt förändringstryck, är det särskilt viktigt att gräsmarkens värden särskilt uppmärksammas i samband med exploatering.

[1] Edqvist & Karlsson (red.) 2007.