Så skapar vi grön infrastruktur – lantbrukare och markägare

Landskapsförvaltning är inget man gör ensam. Genom att gå samman med andra lokala markägare och tillsammans verka för att stärka de värden man ser som viktiga för bygden stärks inte bara gemenskapen utan också kapaciteten. Är man många är det lättare att t.ex. söka pengar och att få råd och stöd från myndigheter.

Genom att känna till vilka värdefulla biotoper och arter du har på din mark eller i det omgivande landskapet är det lättare att planera för framtiden. De texter och kartmaterial som Länsstyrelsen tagit fram inom ramen för arbetet med grön infrastruktur kan förhoppningsvis vara ett stöd.

Det finns exempel i landet där markägare samverkar och hägnar in stora betesmarker av olika slag över ägogränserna för en mer kostnadseffektiv djurhållning. På så sätt skapas även biologiskt värdefulla biotoper som t.ex. betad skog. Det förekommer också försöksverksamhet med getter, hjortar, visenter och vildhästar som alternativ till nötkreatur och får, med potential för att bidra till landskapets öppethållande. Genom gemensamma projekt som utforskar hur väl nya metoder för att hålla landskapet öppet fungerar i länet kan den gröna infrastrukturen på sikt stärkas i de områden där jordbrukets trend är negativ. Tillsammans med t.ex. Länsstyrelsen finns det möjligheter att söka pengar till försöksprojekt för nya sätt sätt att hålla landskapet öppet.

Att återskapa biologisk kvalitet som gått förlorad är ofta en långsam process, men ibland blir man överraskad över hur fort det kan gå. Tillfredsställelsen när artrikedomen återvänder är för många en svårslagen känsla.

Restaurering av gamla ängs- och betesmarker innebär t.ex. röjning av sly och rivning av mossa. Länsstyrelsen kan hjälpa till med information om de möjligheter som finns för att få till en restaurering och lämplig skötsel.

I skogliga miljöer kan den naturliga dynamiken i skogen påskyndas vilket skapar fler lämpliga substrat. På så vis kan en skog med måttliga naturvärden snabbare bli en lämplig livsmiljö. Detta kan ske genom t.ex. ringbarkning av träd, skapande av högstubbar och utplacering av död ved. En annan typ av restaurering är omföring av barrskog till lövskog genom att avverka gran och låta underväxande lövträd ta över.

När det gäller vattenmiljöer kan iläggning av sten och död ved i rensade vattendrag, eller igenproppning av diken vara sätt att återställa livsmiljöer. Restaureringsåtgärder kan finansieras genom t.ex. LONA- och LOVA-bidrag eller NOKÅS-stöd.

Restaurering bör ske inom och mellan nätverk av livsmiljöer för att arter ska kunna sprida sig till det restaurerade området och så att konnektiviteten inom och mellan nätverken stärks. Restaurering kan också vara ett sätt för andra aktörer att genomföra ekologisk kompensation.

Idag är det vanligt att den som äger skog köper in olika typer av skogliga tjänster. Men det är fortfarande möjligt för den som äger marken att bestämma precis vilken inriktning förvaltningen ska ha. Vill man ha lövskog istället för barrskog eller ta större naturvårdshänsyn än vad Skogsvårdslagen och certifieringsreglerna anger så kan man avtala det med förvaltaren.

I en stor andel av föryngringarna efter stormarna 2005 och 2007 är ingen röjning gjord. Detta innebär att det finns ett stort lövuppslag att arbeta långsiktigt med för att öka trädslagsvariationen, t.ex. genom att undvika onödig underröjning vid gallring. I tallskog på magrare mark finns ofta ett ekuppslag som inte tas tillvara eftersom eken växer dåligt på dessa marker. Genom att bevara sådant ekinslag skulle lövandelen kunna öka betydligt över stora områden i länet.

Här och var i landskapet, t.ex. invid vägkanter, står ofta ädla lövträd och trängs med andra träd och buskar. Sådan konkurrens kan leda till att träden växer mer på höjden än på bredden, vilket är sämre ur naturvårdssynpunkt. Genom att röja bort (eller bränna) kring trädet skapas mer solinstrålning samtidigt som det får en chans att breda ut sig och bli grövre.

Gammal asp och sälg är värdträd för ett stort antal arter, men har tidigare bekämpats så effektivt att de kommit att bli bristvaror. Sälgen är också en viktig nektarkälla för insekter tidigt på våren, eftersom få andra växter blommar då. Att spara dessa trädslag är ett effektivt sätt att skapa spridningsvägar i landskapet.

Anpassade skogsskötselmetoder i områden med höga värden för respektive skogstyp har stor potential för att öka den biologiska mångfalden. Plockhuggning av äldre barrbestånd och ”gallringsskogsbruk” med kvarlämnad tallskärm i tallskogar är två exempel på alternativ till trakthyggesbruket som kan tillämpas i större skala. Tillsammans med t.ex. Länsstyrelsen och/eller Skogsstyrelsen finns det möjligheter att söka pengar till försöksprojekt för att implementera ny teknik som möjliggör olika typer av brukningsmetoder.

Studier som genomförts med hjälp av institutionen för sydsvensk skogsvetenskap visar att kantzoner mot vatten och öppen mark har stor potential när det gäller att öka lövandelen i landskapet. Volymen löv/ha är generellt ungefär dubbelt så stor i kantzonerna som i övrig skog. När det gäller ädellöv är volymen mycket högre än i övrig skog med en genomsnittlig grundyta på 2,2 m²/ha jämfört med 0,4 m²/ha i övrig skog. En ökad generell hänsyn där kantzoner mot vatten och öppen mark undantas från konventionellt skogsbruk kan därmed vara ett effektivt sätt att få till stora ökningar av andelen ädellöv. Kantzoner bidrar samtidigt med flera ekosystemtjänster som t.ex. viltfoder och minskade utsläpp av humusämnen i vattnet. Genom vissa leverantörer av plantmaterial finns möjlighet att köpa s.k. viltsäckar med plantor av viltbegärliga träd och buskar för utplantering i samband med föryngring.

Med hjälp av de kartunderlag som beskriver den gröna infrastrukturen är det möjligt att i ännu större utsträckning anpassa generell hänsyn och frivilliga avsättningar till landskapets värden.