Skogssektorns roll i arbetet med grön infrastruktur
I Kronobergs län är andelen skog mycket hög, virkesproduktion är en viktig del av ekonomin och antalet skogsägare är många. Detta innebär att nyttan av att arbeta samordnat med biologisk mångfald och ekosystemtjänster i en grön infrastruktur är stor. I detta avsnitt ges förslag på hur olika skogliga aktörer kan bidra till att stärka den gröna infrastrukturen.
En god viltförvaltning som tar hänsyn till behovet av framgångsrika tall- och lövföryngringar är nödvändig för att förbättra den biologiska kvaliteten i skogslandskapet. Kontroll av älg- och rådjursstammen måste ske i kombination med ett ökat utbud av foder genom att mängden viltbegärliga träd- och buskar ökar.
Att öka beställarkompetensen är en åtgärd som lyfts fram i den Småländska skogsstrategin och är viktig för att nå framgång i arbetet med grön infrastruktur. Många skogsägare har ett begränsat ekonomiskt intresse i skogen och lägger gärna stort fokus på att bevara och skapa naturvärden, men saknar ibland tillräckliga kunskaper för att i större utsträckning styra utformningen av de skogliga tjänster som köps. Genom att öka kunskapen om naturvärden i ett landskapsperspektiv ges beställaren större möjlighet att få precis den inriktning på skogen som den önskar.
En framgångsrik implementering av målbilder för god miljöhänsyn kan bidra till att öka skogens biologiska kvalitet och minska barriäreffekterna hos den produktionsinriktade skogen. De särskilt värdefulla delar av skogen som enligt målbilderna ska visas särskild hänsyn bidrar till ökad trädkontinuitet och större variation i landskapet. Särskilt brynmiljöer och kantzoner mot vatten kan ha stort värde. Skötsel av gränsmiljöer mellan skogs- och jordbruksmark lyfts också fram som en åtgärd i den småländska skogsstrategin (Smålands skogar får värden att växa – En regional skogsstrategi). Det är viktigt att alla skogliga aktörer hjälps åt med att nå ut med målbilderna.
Med hjälp av de kartunderlag som beskriver den gröna infrastrukturen är det möjligt att i ännu större utsträckning anpassa generell hänsyn och frivilliga avsättningar till landskapets värden. En god dialog med certifieringsorganen kan krävas för att utveckla praxis för hur hänsynen kan göras mer flexibel.
Studier som genomförts med hjälp av institutionen för sydsvensk skogsvetenskap visar att kantzoner mot vatten och öppen mark har stor potential när det gäller att öka lövandelen i landskapet. Volymen löv/ha är generellt ungefär dubbelt så stor i kantzonerna som i övrig skog. När det gäller ädellöv är volymen mycket högre än i övrig skog med en genomsnittlig grundyta på 2,2 m2/ha jämfört med 0,4 m2/ha i övrig skog. En ökad generell hänsyn där kantzoner mot vatten och öppen mark undantas från konventionellt skogsbruk kan därmed vara ett effektivt sätt att få till stora ökningar av andelen ädellöv. Kantzoner bidrar samtidigt med flera ekosystemtjänster som t.ex. viltfoder och minskade utsläpp av humusämnen i vattnet. Genom vissa leverantörer av plantmaterial finns möjlighet att köpa s.k. viltsäckar med plantor av viltbegärliga träd och buskar för utplantering i samband med föryngring. Detta koncept har potential att utvecklas och spridas till fler aktörer.
Genom att förstärka naturvärdena på impedimenten kan deras värde för biologisk mångfald i skogslandskapet öka. De kan då fungera som klivstenar mellan andra värdefulla skogsområden. En åtgärd som ökar impedimentens naturvärde är t.ex. att större hänsynsträd i produktiva kantzoner mot impedimentmarken får stå kvar som evighetsträd. Riktade kunskapshöjande insatser rörande impedimentens potential som klivsten kan göras inom identifierade nätverk av livsmiljöer för relevanta naturtyper.
I en stor andel av föryngringarna efter stormarna 2005 och 2007 är ingen röjning gjord. Detta innebär att det finns ett stort lövuppslag att arbeta långsiktigt med för att öka trädslagsvariationen, t.ex. genom att undvika onödig underröjning vid gallring. Diskussioner med aktörer som säljer skogliga tjänster kan behöva genomföras för att utreda möjligheter och hinder för att på detta sätt öka lövinblandningen. I tallskog på magrare mark finns ofta ett ekuppslag som inte tas tillvara eftersom eken växer dåligt på dessa marker. Genom att skapa incitament för att bevara detta ekinslag skulle lövandelen kunna öka betydligt över stora områden.
Anpassade skogsskötselmetoder i områden med höga värden för respektive skogstyp har stor potential för att öka den biologiska mångfalden. Plockhuggning av äldre barrbestånd och ”gallringsskogsbruk” med kvarlämnad tallskärm i tallskogar är två exempel på alternativ till trakthyggesbruket som kan tillämpas i större skala. Att skapa försöksprojekt för att implementera ny teknik som möjliggör olika typer av brukningsmetoder bör också prioriteras.
Den enskilda markägaren har många gånger ett stort intresse för att marken ska vara gästvänlig för såväl människor som djur och växter. Detta intresse måste respekteras och uppmuntras och av alla aktörer som markägaren möter, från virkesinköpare till skogsbruksplanläggare och myndighetshandläggare. Samtidigt är den enskilda markägarens möjlighet att göra skillnad begränsad på grund av småskaligheten. Att mindre markägare går ihop för att genomföra naturvårdsåtgärder på landskapsnivå är därför en nyckel till att skapa det funktionella landskapet. Länsstyrelsen kan uppmuntra sådana initiativ genom att t.ex. ordna landskapsvandringar och informationsträffar.
Kring länets sjöar finns den högsta andelen lövskog såväl i nutid som historiskt. Här finns också många förekomster av hotade arter, varav vissa endast har en regional utbredning. Eftersom strandzonen omfattas av strandskydd är dessa områden skyddade mot exploatering. Området intill sjöar har också ett gynnsamt mikroklimat. Här finns således goda förutsättningar för att binda samman värdefulla lövmiljöer. Detta skulle, förutom att gynna den biologiska mångfalden, även ha positiva effekter på t.ex. vattenkvalitet och upplevelse- och friluftsvärden. Särskilt hänsyn till lövskogens värden behöver tas vid frågor som rör strandskyddsdispens. Skogsägare och skogliga rådgivare kan med fördel välja att satsa på lövskogsbruk eller åtminstone särskilt stor lövinblandning i närheten av sjöar.
Längs skogsbilvägar finns ofta förutsättningar för att utveckla såväl flora- som trädvärden. Detta kan ske genom så kallad ”alléhuggning” där en endast en gles formation av lövträd tillåts stå kvar inom en skördararmslängd från vägen. Om vissa av träden samtidigt skadas i lagom omfattning blir de på sikt attraktiva för svampar och insekter. Vägkanterna bör slås och växtmaterialet samlas upp för att skapa goda förutsättningar för flora. Alléhuggning gynnar inte bara den biologiska mångfalden utan sänker också underhållskostnaderna för vägen.
Genom att påskynda den naturliga dynamiken i skogen och därmed skapa fler lämpliga substrat kan en skog med måttliga naturvärden bli en lämplig livsmiljö. Detta kan ske genom t.ex. ringbarkning, skapande av högstubbar och utplacering av död ved. Sådan restaurering bör ske inom nätverk av livsmiljöer för att arter ska kunna sprida sig till det restaurerade området. Restaurering kan genomföras av kommuner, enskilda markägare och andra skogliga aktörer. Restaurering av skogsmark kan också vara ett sätt för andra aktörer att genomföra ekologisk kompensation. Restaureringsåtgärder kan finansieras genom t.ex. NOKÅS-stöd.
Här och var i landskapet, t.ex. invid vägkanter, står ofta ädla lövträd och trängs med andra träd och buskar. Sådan konkurrens kan leda till att träden växer mer på höjden än på bredden, vilket är sämre ur naturvårdssynpunkt. Genom att röja bort (eller bränna) kring trädet skapas mer solinstrålning samtidigt som det får en chans att breda ut sig och bli grövre.
Gammal asp och sälg är värdträd för ett stort antal arter, men har tidigare bekämpats så effektivt att de kommit att bli bristvaror. Sälgen är också en viktig nektarkälla för insekter tidigt på våren, eftersom få andra växter blommar då. Att spara dessa trädslag är ett effektivt sätt att skapa spridningsvägar i landskapet.
Genom ett större utbyte av kunskap rörande naturvårdande insatser i skogen kan fler aktörer inspireras till att genomföra åtgärder för att stärka den gröna infrastrukturen. Ett årligt återkommande evenemang med presentationer av lokala naturvårdsprojekt, nationella satsningar och forskning skulle kunna vara en lämplig form för sådant kunskapsutbyte. En möjlig modell är att länsstyrelserna i regionen går samman och turas om att hålla i ett sådant arrangemang.
