Brandgynnad tallskog
Översikt
Utan människans ingripande i de naturliga störningsprocesserna hade det småländska skogslandskapet sett mycket annorlunda ut. Studier visar att lågintensiva skogsbränder i täta intervall har varit det ”normala” för barrskogar i åtminstone östra delarna av länet (Länsstyrelsernas meddelande 2011:14). I västra delarna leder det oceaniska inflytandet till färre blixtnedslag, men även här har brandpåverkan sannolikt varit stor. I länsstyrelsernas Strategi för naturvårdsbränning anges området nordost om Rottnen som ”bränningslandskap”. Även delar av västra Kronoberg, från sjön Möckeln och västerut, pekas ut (Länsstyrelsernas meddelande 2012:13), se Figur 31. Dessa omfattande skogsbränder som numera bekämpas effektivt skapade en annan typ av skogar genom att gynna brandtåliga trädslag som tall och ek, samtidigt som skogen hölls öppen.
Först skedde bränderna genom naturliga blixtantändningar som människan inte kunde eller hade anledning att bekämpa, troligtvis över mycket stora områden i det glest befolkade landskapet. I takt med att släckningsförmågan ökade och människan lärde sig kontrollera elden minskade skogsbrandsarealen samtidigt som branden troligen ökade i frekvens genom t.ex. betesbränning (där syftet varit att förbättra skogsbetet).
Återkommande bränder håller undan granen och gynnar istället brandtåliga trädslag som tall och ek, och därigenom kan stora arealer av ljusöppna, lövrika och välskiktade tallskogar med stort inslag av solbelyst död och bränd ved bildas. Är branden tillräckligt intensiv skapas också markblottor med mineraljord eller sand. Även i en förhållandevis intensiv brand kan många tallar överleva och bli flera hundra år gamla, vilket ger både trädkontinuitet och möjlighet till föryngring. När skogen inte längre tillåts brinna blir den efterhand tätare, ofta genom underväxt av gran. Får skogen stå tillräckligt länge utan störning kan den successivt övergå till en miljö som mer liknar naturtypen ”gamla barrskogar av brandrefugial karaktär”, där mer skuggtåliga och fuktkrävande arter trivs. Ur naturvårdssynpunkt är det därför viktigt att välja inriktning för tallbestånd som inte ska avverkas.
De mer specialiserade arterna hörande till naturtypen kan i stor utsträckning antas vara rörliga över större avstånd. En grön infrastruktur för naturtypen måste därmed betraktas i en större skala där den regelmässiga branden i sig är viktigare än avståndet mellan värdekärnorna. Dock finns det alltid anledning att genomföra naturvårdande insatser i närheten av där värdena redan finns eftersom större areal av lämpliga livsmiljöer skapar större och mer livskraftiga populationer.
Det atmosfäriska kvävenedfallet har generellt sett gynnat granen och missgynnat tallen genom att humusskiktet ända sedan 1800-talet blivit tjockare och boniteterna stigit.
Viktiga strukturer och processer
Brandskadade träd blir mycket gamla träd och har hög andel kådrik ved som vissa arter är beroende av. När träden dör bryts de ned långsamt och blir därför stående som torrlågor under mycket lång tid. Senare tiders skogsskötsel har medfört att senvuxen, kådrik död ved till stor del kommer att saknas i framtidens tallbestånd. Tallbevuxna impediment får därför allt större betydelse för att leverera dessa substrattyper för t.ex. specialiserade tallinsekter. Flera värmekrävande insektsarter knutna till grovbarkiga lövträd kan också förekomma i naturliga tallbestånd, eftersom det ofta uppkommer stråk av t.ex. björk, asp och ek.
Gamla, kådrika träd är tillsammans med död ved i solexponerade lägen och ett visst lövinslag alltså de viktigaste strukturerna för naturtypen. Naturvårdsbränning är det mest effektiva sättet att generera dessa substrat, men genom att ringbarka eller på andra sätt skada tallar kan processen delvis skapas på konstgjord väg. Skapande av högstubbar och utplacering av död ved i solexponerade lägen är andra sätt att öka naturvärdena. Det är också viktigt att röja bort inväxande gran som beskuggar marken. Lövträd som ger skydd och föda bör däremot få komma upp.
Vissa arter, t.ex. mosippa, trivs i sandiga tallmiljöer och är beroende av någon typ av markstörning för att kunna sätta frö eller bygga bo. I tallskog på sandig mark som inte ska brinna är det därför viktigt att skapa blottad mark på annat sätt.
Även hällmark är en viktig naturvärdesfaktor för naturtypen. Hällarna lagrar solvärmen och skapar ett varmare mikroklimat som gynnar många vedlevande insekter.
I bestånd på bättre marker är det möjligt att tillämpa så kallat ”gallringsskogsbruk” vilket innebär att gran tillåts komma upp under en relativt gles tallskärm. Granen avverkas sedan medan tallarna får stå kvar, vilket åtminstone under en tid skapar en god livsmiljö för arter knutna till naturtypen. Detta ger dock sannolikt sämre ekonomi i brukandet eftersom granen växer sämre.
Nätverk av livsmiljöer
För att olika aktörer praktiskt ska kunna arbeta med tallskogens naturvärden inom länet har en länsspecifik analys genomförts för att peka ut områden med bäst förutsättningar för att skapa funktionella nätverk med livskraftiga populationer. Analysen bygger på data från ett antal olika källor, bland annat artförekomster och nyckelbiotoper. Metodiken beskrivs mer utförligt i bilaga 1 men bygger i korthet på att områden ges olika vikt beroende sannolikheten att de utgör en funktionell livsmiljö. Därefter beräknas den totala ytan livsmiljö inom en viss sökradie. Eftersom mer specialiserade arter knutna till naturtypen har antagits ha hög spridningskapacitet har sökradien satts till 3000 m.
En karta över nätverken finns tillgänglig i kartverktyget. Kartan kan utläsas som att den som befinner sig inom ett markerat område alltid har flera livsmiljöer för naturtypen inom 3 km avstånd.
Det finns idag ingen kunskap om den faktiska ekologiska funktionaliteten i de utpekade områdena. De ger dock vägledning till var naturvårdande insatser och riktad hänsyn gör störst nytta.
Särskilt viktiga arter i länet
Vid en jämförelse av hur ljus- och värmekrävande rödlistade arter knutna till tallmiljöer förekommer i södra Sverige kan man konstatera att det i Kronobergs län finns färre antal rödlistade arter än i såväl Jönköpings som Kalmar län. Tyngdpunkterna finns längs östkusten i Kalmar län och ett mycket viktigt centrum kring sjön Allgunnen i Kalmar län. Att Kronobergs län hyser ett lägre antal rödlistade arter än Jönköpings och Kalmar län kan kanske delvis förklaras med att länet ligger i en yttre del av naturtypens historiska utbredningsområde, där arterna generellt sett oftast har svårast att leva vidare när livsmiljöernas kvalitet försämras.
Eftersom många av arterna knutna till naturtypen finns i stora delar av landet (troligtn tack vare deras relativt goda spridningsförmåga) är det svårt att identifiera arter som är särskilt viktiga i länet. Några arter har dock mindre utbredningsområden i södra Sverige i vilka Kronobergs län ingår som en viktig del, antingen rent geografiskt eller därför att det i länet finns betydelsefulla lokaler. Bland annat finns flera arter knutna till tallskogsbältet i östra Sverige.
Exempel på särskilt viktiga arter i länet är:
Svartspetsad rödrock Larvutvecklingen sker i rödmurken gammal död ved, oftast gamla tallågor på varma marker som t.ex. hällmarker
Sotsvart praktbagge Larverna lever under barken på brandskadade och branddödade träd, både av barrträd och björk. Förekommer i hela Sverige men med lokalt utbredningsområde i Småland.
Raggbock Larvutvecklingen sker i äldre, liggande stammar av tall, mer sällan gran. Ofta i helt barkfallna lågor med hård, silvergrå ytved. Förekommer i hela Sverige men med lokalt utbredningsområde i sydöstra Sverige.
Cypresslummer Växer i första hand i tidiga successionsstadier av sandig eller grusig, torr och öppen tallskog. Den behöver mycket ljus och är brandgynnad.
Brandnäva Växer på brandplatser, vid kolbottnar och på annan vegetationsfri mark som nyligen omrörts och blivit uppvärmd av solen, t ex markberedningsfläckar och vägkanter.
Gulfläckig praktbagge Larvutvecklingen sker i död solexponerad tallved. Föredrar liggande grovt tallvirke men har även hittats på klen stående ved. Visar en stark attraktion till bränd skog och bränd ved.
Även brandnäva och gulfläckig praktbagge ingår i listan, trots att de inte förekommer i länet. Detta motiveras av att dessa arter är hotade och har relativt lokala utbredningsområden i östra Sverige som gränsar till Kronobergs län.
Hot och påverkansfaktorer
Analyser av skogens framtida utveckling i länet inom projektet AlterFor vid Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap visar att tallskogens volym i länet förväntas vara förhållandevis konstant medan volymen gran ökar stort. Detta innebär en stor risk för att mängden lämpliga livsmiljöer minskar och blir allt mer isolerade. Även om vissa av de mer specialiserade arterna inom naturtypen kan antas ha god rörlighet så är detta ofta bara under vissa skeden av artens livstid. För att kunna bilda livskraftiga populationer som kan sprida sig vidare krävs därför en viss mängd sammanhängande yta.
Svårigheter att föryngra
Många markägare har de sedan mitten av 80-talet valt att föryngra med gran, även på utpräglade tallmarker, istället för att riskera viltskador på tallplantorna som medför betydande ekonomiska förluster. Framförallt rådjuren som äter små plantor är ett stort problem. Ensidig föryngring med gran är inte bara negativt för den biologiska mångfalden utan kan också innebära ett ekonomiskt risktagande eftersom det gör bestånden mer känsliga för stormar och klimatförändringar. Som enskild markägare är man dock ofta hänvisad till dyra stängslingar för lyckade tallföryngringar. Därför behövs samverkan mellan markägare och jägare för att uppnå balans i klövviltstammen och för att öka fodertillgången på landskapsnivå.
Låga naturvärden i produktionsskog
Produktionsskog av tall hålls i allmänhet sluten för att skapa virke av hög kvalitet. Likåldrighet och låg lövandel är andra karaktärsdrag som ofta präglar produktionsbeståndet men som försämrar kvaliteten utifrån ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Det moderna trakthyggesbruket kan annars bidra till att gynna arter knutna till naturtypen – t.ex. ljus- och värmekrävande vedlevande insekter. Detta kräver dock att skogen i så stor utsträckning som möjligt efterliknar den naturliga livsmiljön med kvarlämnande av så kallande evighetsträd, stående och liggande död ved och gärna avverkning i kombination med hyggesbränning. Genom att låta föryngringen ha ett stort inslag av löv skonas tallplantorna från viltbete samtidigt som artrikedomen gynnas genom trädslagsvariation.
Brist på brand
Brand saknas i allmänhet i slutskedet av beståndets omloppstid.