Hot, påverkan och hinder för odlingslandskapets värden
Grundförutsättningen är ett aktivt brukande
Aktivt lantbruk med naturbeteshävd och även skötsel av kulturelement och småbiotoper i åkermark är en förutsättning för att vidmakthålla alla de olika livsmiljöer och spridningskorridorer som finns i odlingslandskapet. Det som i grunden styr utvecklingen är jordbrukets lönsamhet som är en förutsättning för ett öppet landskap med god naturvårdshänsyn.
Likväl som strukturrationaliseringen av jordbruket har inneburit stora negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden ger den samtidigt ekonomiskt underlag för att jordbruket ska kunna fortsätta utvecklas. Därför är det viktigt att stödsystem är utformade på ett sådant sätt att hävden av naturbetesmark och skötseln av småbiotoper kan upprätthållas även i ett småskaligt odlingslandskap, eftersom det annars inte kommer att finnas tillräckligt mycket mark med höga värden att skapa en grön infrastruktur av. Genom politiska beslut, t.ex. ekonomiska styrmedel och satsningar på lokalproducerad mat, går det dock också att göra småskaliga jordbruk bärkraftiga.
Vildsvinens spridning och påverkan på jordbrukslandskapet är omfattande vilket medför stora skador och kostnader för lantbruket. Jordbruksgrödor erbjuder vildsvin stora mängder energirikt foder lättillgängligt. För den enskilde lantbrukaren kan en uppbökad vall eller förlorad skörd innebära stora kostnader. Mjölkproducentens beroende av ensilage med hög kvalitet medför extra arbete för att säkerställa vallen innan skörd. Små gårdar som drabbats av vildsvinsskador har en högre skördeförlust och totalkostnad jämfört med stora gårdar. Arten är dock även en del av den biologiska mångfalden och förbättrar på många sätt förutsättningarna för andra arter beroende av markstörning.
Det är också viktigt att ta hänsyn till hur förekomsten av rovdjur påverkar möjligheten till betesdrift. För att upprätthålla en grön infrastruktur i odlingslandskapet är det viktigt att förekomst av rovdjur inte har negativ inverkan på möjligheten och viljan att hålla betande djur.
Eftersom underskott i ett lantbruksföretag också kan leda till ökat tryck på intäkter från skogen (eller minskat utrymme för naturvårdande insatser), är förutsättningarna för att bedriva lantbruk även en viktig fråga även för att säkerställa skogslandskapets gröna infrastruktur. Behovet av virkesproduktion leder till att mer mark tas i anspråk för skogsplantering istället för att hållas öppen. Skogsskötsel som bygger på täta barrbestånd är särskilt negativa för odlingslandskapet.
Minskat brukande som leder till igenväxning
Det äldre odlingslandskapets struktur, där gården med sina inägor av åker och äng omges av betad utmark, har under 1900-talet förändrats kraftigt. Många tidigare ogödslade ängar och naturbetesmarker har gödslats och ängar har övergått till åker, betesmark eller skog. Många småbiotoper har rationaliserats bort eller växt igen och en del jordbruksmark har överförts till skogsmark. Förändringarna har inneburit stor påverkan på många växt- och djurarter som är anpassade till dessa miljöer. De marker i odlingslandskapet som idag utgör naturliga betesmarker och ängar utgör endast en spillra mot vad som fanns i början av 1900-talet. Och den negativa trenden fortsätter i modern tid. Mellan år 1995 och år 2016 har antalet företag med mer än 2,1 ha åker minskat från 3142 till 2017 stycken och under samma tidsperiod har totalantalet nötkreatur minskat från 69 504 stycken till 63 642.
Miljömålsuppföljningen visar tydligt den förändring som successivt sker i odlingslandskapet. Arealen åker i länet minskade mellan år 1995 och år 2016 med 17,4 procent vilket är bland de största minskningarna i landet. Arealen betesmark minskade mellan år 2000 och 2014 med 12,3 procent. År 2016 inleddes en ominventering av ängs- och betesmarker. Marker utan information om nuvarande status i TUVA-databasen prioriterades. Från 2017 har också marker som ingår i miljöersättning för särskilda värden men saknas i TUVA-databasen inventerats. För Lessebo och Alvesta kommuner är inventeringen avslutad och resultatet visar att 26 procent av den ominventerade arealen i Lessebo är ohävdad medan den i Alvesta uppgår till 13 procent. [1]
Genom datortolkning av den ekonomiska kartan utförd inom ett projekt på Stockholms universitet (Auffret, o.a., 2017) är det möjligt att jämföra hur öppenhet i odlingslandskapet har förändrats och studera hur igenväxningen fördelar sig geografiskt.
Den bild som framträder genom olika typer av analyser är en till viss del geografiskt diversifierad hotbild mot den gröna infrastrukturen i odlingslandskapet, i synnerhet när det gäller naturbetesmarken. I skogsbygden, framförallt i östra delarna av länet, finns relativt stora arealer ängs- och betesmark som har, eller fram tills nyligen har haft, höga naturvärden. Eftersom det generellt är svårare att få jordbruket lönsamt i skogsbygden har nedläggningen av jordbruk gått fortare och bristen på betande djur gjort att igenväxningen och fragmenteringen här har gått längre än i mellanbygd. Det finns många aspekter som försvårar jordbruksdrift i skogsbygd till skillnad från mellan- och slättbygd. Jordbruksmarken består av i genomsnitt mindre skiften med större avstånd mellan skiftena. Men även samhällsstrukturer som t.ex. infrastruktur och dagligvaruhandel påverkar förutsättningarna för att bedriva lantbruk. I dessa trakter är det med andra ord bristen på lantbrukare och boskap i sig som hotar den gröna infrastrukturen. I mellanbygd kan rationaliseringar istället få konsekvensen att betet flyttas till mer produktiv och sammanhållen mark. Det är alltså inte nödvändigtvis för lite betande djur som är problemet här utan att få till bete på mindre produktiv mark och att hålla ett lagom intensivt betestryck.
Exploatering av jordbruksmark har generellt inte varit något stort hot mot odlingslandskapet i länet men efterhand som jordbruksmarken minskar så finns det skäl att vara vaksam på den exploatering som trots allt sker.
[1] Miljömålsuppföljning i Kronobergs län 2017
Klimatförändringar
Jordbruksverket har tagit fram en rad rapporter som beskriver klimatförändringarnas påverkan på jordbruket och som finns att tillgå på Jordbruksverkets hemsida. En längre vegetationsperiod kan gynna jordbruket samtidigt som mer extremt väder innebär större risker. Inkomstbortfall på grund av torka eller översvämning leder i förlängningen till att färre kan eller vill bedriva lantbruk. Åtgärder i landskapet för att mildra effekterna av torka och översvämning (t.ex. restaurering av våtmarker) är därmed synnerligen eftersträvansvärda.
När det gäller odlingslandskapets naturvärden kan man anta att ett större inslag av naturliga störningar i form av markbränder, översvämningar och torka på det stora hela kan gynna konkurrenssvaga gräsmarksarter. Dock ökar riskerna för att enskilda eller nätverk av värdekärnor slås ut, vilket med tanke på landskapets fragmentering kan leda till att lokala populationer försvinner utan att kunna återetablera sig. Extrem väderlek i form av värmeböljor ökar behovet av strukturer som kan ge skydd och skugga.
Enligt SMHI:s klimatscenario kommer antalet dagar med marktorka öka generellt i länet och i synnerhet i de centrala delarna, vilket sammanfaller med de områden där förutsättningarna för livsmedelsproduktion är bäst. Antalet dagar med kraftiga skyfall kommer att öka på samma sätt i hela länet.
Spridningsbarriärer
Generellt kan odlingslandskapets arter sägas missgynnas av allt för tät vegetation som skapar svårgenomtränglighet och skuggiga, ogästvänliga miljöer. Denna hotbild är särskilt relevant i de perifera skogsbygderna och det kan därför finnas särskilda skäl att arbeta med olika typer av korridorer för att skapa förbindelse mellan områden med höga värden. Även ett öppet landskap kan dock vid ensidig markanvändning innebära svårigheter för arter att sprida sig eftersom det då ofta saknas skydd och födokällor. Trafikerade vägar utgör hinder för t.ex. insekter och fjärilar, vilket innebär att en mer trafikerad väg i princip kan dela av ett större område som annars hade hängt samman. I längsgående riktning kan vägar däremot också binda samman områden förutsatt att vägkanterna sköts så att en blommande ängsflora gynnas. Urbana miljöer har förutsättningar att genom medveten planering fungera som klivstenar för odlingslandskapets arter men på grund av trafik, hårdgjorda ytor och byggnader uppstår barriäreffekter.
Områden med högt förändringstryck
Att inrymma alla aspekter av negativ påverkan på odlingslandskapet i en geografisk analys är inte möjligt inom ramen för denna handlingsplan. En förenklad bild av områden där förändringstrycket kan antas vara extra stort har dock tagits fram. Detta har skett genom att analysera hur stor andel jordbruksmark som inte längre är blocklagd jämfört med år 1999. Detta antas ge en god bild av vilka områden som är särskilt utsatta för nedläggning av jordbruk med upphörd skötsel som följd. Analysen har sedan kombinerats med SCB:s förvaltningsindex som visar områden som är attraktiva för exploatering. Områdena kan ses i kartskiktet Förändringstryck i odlingslandskapet.