Övergångsmiljöer
Brynmiljöer
I brynmiljöer lever arter knutna till det halvslutna landskapet som förr utgjort en stor andel av Kronobergs län i form av betade skogar och träd- och buskbärande hagmarksmiljöer. Buskarna kan ge föda åt insekter, fåglar och vilt och när det gäller brynmiljöer kan såväl skogslevande arter som arter knutna till det öppna landskapet hitta sin plats, vilket bidrar till att göra dessa miljöer mycket artrika. Blomrikedom och vindskydd skapar gynnsamma förhållanden för särskilt insekter som bin, fjärilar och gräshoppor. Även vissa däggdjur, som t.ex. hasselmus, är beroende av buskmiljöerna. Brynmiljöer är ett bra exempel på den stora samhällsnyttan hos åtgärder som för den enskilda brukaren är kostsam.
Kanterna mellan skogs- och jordbruksmark karaktäriseras idag i många fall av skarpa övergångar mellan skogsmark och jordbruksmark. En analys baserade på den nationella inventeringen av landskapet i Sverige (NILS) som samlar in data för att kunna följa landskapets utveckling i landet, visar att ungefär hälften av skogskanterna har en tvär övergång mellan skogs- och jordbruksmark, alltså utan brynmiljö.[1] I analysen görs inga regionala fördjupningar men en illustration av läget i länet kan ges genom att beräkna arealen lövbryn inom en sökradie, se Figur 11. Denna nationella jämförelse visar att Kronobergs län, trots riklig förekomst av skog som gränsar mot åker- och betesmark inte utmärker sig utan generellt ligger på en låg till medellåg nivå av lövbrynsareal. Detta skulle kunna ses som att man i Kronobergs län är sämre på att skapa lövbryn än i andra delar av landet. Man ska komma ihåg att analysen bygger på absoluta tal och att det i ett område med liten andel öppen mark inte spelar någon roll om alla bryn är lövbryn, eftersom den totala arealen ändå inte blir särskilt stor. Länsstyrelsens bedömning är dock att brynmiljöer mellan skog och odlingslandskap är ovanliga i länet och att det i de fall de förekommer är zoner av igenväxning på jordbruksmarkens bekostnad. I Kronobergs län har taggbuskar som t.ex. slån, hagtorn och nypon begränsad utbredning vilket kan bidra till svårigheten att få upp nya plantor av betesbegärliga arter som t.ex. hassel. Bryn som lämnas för fri utveckling förlorar den för artrikedomen så värdefulla solinstrålningen genom att de växer igen. I områden med mycket klövvilt kan viltbetet bidra till att hålla brynstrukturen öppen och varierad. Även tama betande djur kan hålla brynen öppna, men eftersom brynen överlag återfinns på ”skogssidan” blir de oåtkomliga för tamdjuren. Detta gör att bryn generellt är en skötselkrävande miljö, vilket innebär kostnader för brukaren. I miljömålsrådets rapport om brynmiljöer görs en genomgång av styrmedel som gynnar respektive missgynnar brynen. Som exempel på styrmedel som missgynnar anläggning och skötsel av bryn tar rapporten upp Skogsvårdslagens krav på återplantering och definitionen av betesmark inom jordbrukarstöden som inte skapar tillräckliga incitament för skötsel. (Jordbruksverket, 2018)
Ett problem med buskmiljöer överlag är att de i skötselåtgärder ofta röjs bort utan urskiljning. Delvis på grund av att buskar ses som ett led i en igenväxning som hindrar sikt och framkomlighet men också på grund av bristfällig kunskap om buskarnas värde som komplement till gräsmarken. Det är viktigt att i t.ex. olika sorters skötselplaner också säkerställa tillgången till buskmiljöer.
[1] SLU, 2015. Jordbrukslandskapet. Tillstånds- och förändringsanalyser baserade på data från NILS. SLU:s arbetsrapport 445 2015.