Hot, påverkan och hinder för vattnets och våtmarkernas värden
Vattenkvalitet
Vattenlevande arter påverkas mer direkt av det omgivande mediet än landlevande arter. Vattenkvaliteten är därför en viktig faktor för den biologiska mångfalden. Utsläpp av gifter ger en uppenbar negativ påverkan, men även tillförsel av näringsämnen och transport av slam och sediment kan ge negativa konsekvenser för arter genom att livsmiljön i vattnet påverkas för olika arter. Sådana utsläpp kommer från både jord- och skogsbruk.
Försurning är främst en effekt av luftburet nedfall av svavel och kväve via atmosfären och är fortfarande ett av länets största miljöproblem. Kalkning av sjöar och vattendrag kommer därför att behövas många år framöver i de känsligaste områdena. Försurningen påverkar t.ex. fiskars möjlighet till reproduktion vilket i sin tur påverkar fisksammansättningen och sjöns ekosystem i sin helhet
Sedan slutet av 1990-talet har nedfallet av svavel till länets skogar minskat med ca 75 %. Kvävenedfallet under samma period har däremot inte förändrats nämnvärt utan ligger kvar på en relativt hög nivå. Även skogsbruket har en försurande effekt på mark och vatten. För Kronobergs län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % (IVL Rapport B 2040). De kvarvarande försurningsproblemen i sjöar och vattendrag kan således förklaras av fortsatt högt kvävenedfall, historiskt (och nuvarande) nedfall av svavel samt skogsbrukets uttag av buffrande ämnen ur skogsmarken. Enligt beräkningar (MAGIC-2012) är 56 % av sjöarna i Kronobergs län antropogent försurade (SLU Rapport 2012:5).
SLU har beräknat sannolikheten för att en sjö är försurad i olika delar av Sverige (Rapport 2016:17). Som framgår av kartbilden (figur 17), vilken hämtats ur nämnda rapport, är sannolikheten större än 50 % i övervägande delen av Kronobergs län. Endast i norra länet från mitten och österut är sannolikheten mindre än 50 % för att en given sjö är försurad.
Utsläpp av humus d.v.s. ofullständigt nedbrutna växt- och djurdelar kan minska siktdjupet, vilket kan vålla problem för många fiskarters födosök. Ansamling av slam och dy påverkar musslornas möjlighet att filtrera vattnet. En ökad näringsbelastning från jordbruket påverkar växtplanktonsamhället och kan ge upphov till s.k. algblomning med syrefattiga bottnar som följd. Giftiga ämnen kan läcka ut från industrier och urbana miljöer. Ansamling av slam från urbana miljöer och jordbruket kan ge upphov till en internbelastning av näringsämnen i sjöar, en belastning som byggts upp under lång tid tillbaka. Internbelastning innebär att fosfor (P) som finns upplagrad i bottensediment frigörs till vattnet och bidrar till att övergödningsproblemen förstärks .
Igenväxning av våtmarker
Igenväxning av våtmarker är en naturlig process som sker mycket långsamt, men processen har påskyndats av mänskliga aktiviteter bl.a. genom kvävenedfall från atmosfären, ändrad markskötsel, utdikning av våtmarker och sänkta sjöar. I äldre tider användes våtmarker utmed sjöar och vattendrag för slåtter och bete, även kärrpartier i myrar bidrog med vinterfoder åt djuren och t.o.m. mossar nyttjades som betesmark torra år med foderbrist. Hävd genom slåtter och bete höll våtmarkerna öppna. Idag har dessa våtmarker inte längre någon betydelse för jordbruket utan har övergivits, allteftersom jordbruket har moderniserats och djurantalet har minskat.
Skogsbrukets effektivisering har lett till att många våtmarker har dikats ut för att producera virke, något som ofta inte gett så bra resultat. Detta har dock inneburit att väldigt många myrar har påverkats kraftigt hydrologiskt, kärren har dikats ut och mosseplanen har förlorat sin vattenhållande förmåga eftersom diken som sträcker sig kors och tvärs i myrarna snabbt transporterar bort vattnet vidare ut i vattendrag och sjöar. Sjösänkningar har inte bara påverkat sjöar och vattendrag utan även uppströms liggande våtmarker som dränerats på vatten.
Tillsammans har detta resulterat i en kraftig igenväxning av våtmarker som tidigare varit öppna. Detta är en accelererande process, allteftersom träd och buskar får fotfäste ute på gör växternas rötter att syre transporteras ner i torven och den börjar brytas ner, detta ser man tydligt utefter diken i torvmarker där marknivån är lägre. Det är viktigt att vi kan fylla på våra myrar med vatten igen så att den vegetation som bildar torven d.v.s. vitmossor av olika slag kan börja trivas och växa till igen, detta kan endast ske genom återställning och restaurering.
Våtmarker utmed sjöar och vattendrag behöver översvämmas årligen om de inte ska växa igen. Naturliga fluktuationer i vattenståndet gör att dessa svämplan bibehålls öppna och kan fortsätta vara viktiga häckningslokaler för fåglar med en rik tillgång på insekter och groddjur och med en vegetation som gynnas av översvämning. På grund av rätade vattendrag med vallar, sänkta sjöar, vandringshinder m.m. är många av dessa våtmarker inte längre fungerande med årlig återkommande översvämning, detta leder till att de växer igen .
Dikning, rätning och rensning
Utdikning av våtmarker har kraftigt minskat arealen livsmiljö för våtmarkslevande arter genom att andelen öppen våtmark minskat till förmån för skog på blöt mark. Dessutom har dikning och rätning av naturliga bäckar bidragit till att vattnet transporteras ut i sjöarna mycket snabbare. Landskapets förmåga att magasinera vatten och fylla på grundvattenförådet har minskat vilket har varit tydligt under de senaste åren med långa perioder av torka.
Genom att naturliga bäck- och åmiljöer rätats och stenar och död ved plockats bort har vattnets processer förändrats och de viktigaste strukturerna för biologisk mångfald har plockats bort från vattendraget. Den variation och syretillförsel som finns i naturliga bäckar och åar med strömmande sträckor, kvillområden (flera parallella vattendragssträckor), samt steniga, grusiga och sandiga bottnar, är nödvändig för att de ska fungera som livsmiljö för många vattenlevande organismer. Detsamma gäller för meandrande vattendrag med omväxlande smalare grundare partier och lugnflytande partier med djuphålor och korvsjöar.
Vandringshinder
I länet finns det sammanlagt cirka 200 kända dammar och kraftverk och ungefär lika många kända vandringshinder som påverkar arternas möjlighet rörelse och spridning i landskapet. Många vandringshinder är ännu inte kända. Det kan röra sig om allt ifrån gamla kvarnar och sågar som inte längre är i drift till vägtrummor och jordvallar m.m. som utgör barriärer för spridning av arter. Många vandringshinder är definitiva, d.v.s. omöjliga att passera, medan andra är partiella, d.v.s. att endast en mindre mängd fisk hittar den rätta vägen medan andra får ge upp. Ju fler partiella vandringshinder det finns i ett vattendrag desto mindre blir sannolikheten att fisk och andra organismer ska kunna förflytta sig i vattendraget. Livet i vattnet kan även riskera att slås ut om regleringar gör att vattenflöden stryps och vattendragssträckor blir torrlagda.
Alla fiskar vandrar i olika utsträckning. Fiskvandring är något som riktats allt större uppmärksamhet under senare år, bland annat vid utformning av vandringsvägar förbi kraftverk och dammar. Drivkrafterna bakom fiskvandring är i huvudsak födosök, reproduktion och sökande efter mer gynnsamma livsmiljöer. Vid undersökningar av fiskvägar har man funnit att 32 av våra sötvattensarter vandrar. Arter som ål, lax och öring är välkända långvandrare och alla tre är beroende av vandring för att fullborda sin livscykel. Många fiskarter, ibland även typiska insjöfiskar som gädda och abborre, vandrar mellan vattendrag. Vandringshindren minskar antalet möjliga fortplantningsmiljöer och isolerar populationen. Vandringshinder påverkar inte bara fisk utan även andra vattenlevande organismer såsom musslor och bottenfauna.
Borttagande av vandringshinder och miljöanpassning av kraftverk och dammar är viktiga åtgärder för att möjliggöra spridning av arter inom vattendrag och mellan olika vattendrag och sjöar. Det finns många olika varianter på hur man kan hjälpa olika arter att ta sig förbi vandringshinder. Utformningen av miljöanpassningen beror i hög grad på hur det ser ut på den specifika platsen. För att uppnå god effekt bör lutning och vattenhastighet hållas låg och flödet högt så att alla förekommande arter kan passera. Placeringen bör vara så nära huvudflödet som möjligt, eftersom fisken följer det starkaste flödet. Det är även mycket viktigt att nedströmsvandringen fungerar vilket kan kräva en annan lösning, utöver den för uppvandring.
Överslamning av bottnar
Sandiga och grusiga bottnar är viktiga för många fiskarters reproduktion, och är även viktiga livsmiljöer för musslor och bottenfauna. Vid avverkningar eller dikesrensningar ökar utflödet av humusämnen och slam, vilket får till följd att bottnarna blir övertäckta med dy och oanvändbara för fisken. Slam kan transporteras många kilometer från en dikesrensning och ju djupare och rakare ett dike är desto längre nedströms sker transporten. Även sediment d.v.s. finkornig sand och grus kan spolas iväg från reproduktionsplatser till nedströms liggande vattenområden. Sedimenttransporter kan ge upphov till fysiska och morfologiska förändringar av vattendrag .
Ett sätt att undvika dessa problem med dikesrensning är att anlägga ekologiskt funktionella skyddszoner utmed sjöar och vattendrag i vilka humus, slam och sediment kan fångas upp, samt undvika att rensa den sista sträckan av diket och låta mark området närmast mynningen översilas istället. Denna åtgärd gör att slam och humusämnen samt sediment stoppas upp och hindras från att rinna ut i vattendraget eller sjön.
Klimatförändring
Vatten är livsviktigt för allt levande och därför behöver vi anpassa vårt nyttjande efter tillgången och säkra att även kommande generationer får tillgång till vatten av god kvalitet. Klimatförändringarna innebär att samhället måste kunna hantera långa perioder av torka såväl som höga flödestoppar. Långvarig mänsklig påverkan på sjöar och vattendrag har lett till att landskapets vattenmagasinerande förmåga har gått förlorad genom att våtmarker har dikats ut och vattendrag har rätats och fördjupats. Åtgärder för att bibehålla vattnet i landskapet behöver därför ske, liksom för att kunna hantera höga flöden i samband med långa regnperioder. Exempel på sådana åtgärder är återställning av vattendrag och intilliggande svämplan så att de kan magasinera överskottsvatten samt restaurering av våtmarker för att återställa förmågan att kunna hantera höga flöden.
Sådana åtgärder ger dessutom positiva effekter på biologisk mångfald och många andra ekosystemtjänster. Kartunderlagen framtagna i arbetet med handlingsplanen för grön infrastruktur ger vägledning till var det är lämpligt att genomföra dessa nödvändiga åtgärder.