Levande skogar
Skogslandskapet i länet
Historien om det skogliga landskapet i Kronobergs län är en historia av långsamma förändringar. Klimat och brukande har under årtusenden samspelat i utdragna processer som förändrat skogens sammansättning och utbredning. I dagens skogslandskap kan vi både i skogstyper och artsammansättning finna sådant som kanske främst representerar tidigare historiska skeenden, då landskapsbilden såg annorlunda ut. Såväl ädellövskog som lövblandad tallskog och på senare tid granskog har under perioder dominerat skogslandskapet. Tillfälligt har skogsandelen också varit så liten som 40 m3sk/ha (jämfört med dagen ca 150 m3sk/ha) eftersom marken istället varit uppodlad eller på grund av t.ex. kolning eller pottaskebränning. Ett karaktärsdrag som dock troligtvis varit mer eller mindre konstant är skogens öppenhet. I en tid då endast naturliga störningar påverkade skogen bidrog dessa till att skapa luckighet, gläntor och glesa bestånd. När människan i större utsträckning började nyttja skogen bibehölls öppenheten genom plockhuggning och skogsbete.
Historiskt har lövskogsandelen varit betydande i delar av länet. Genom att analysera den första riksskogstaxeringen som genomfördes på 1930-talet går det att skapa en schematisk bild av hur lövskogen fördelade sig för knappt 100 år sedan (Figur 2). För varje provyta har ett genomsnitt av lövandelen (antal träd) i den aktuella och de 8 närmast liggande provytorna beräknats. Två tydliga lövskogsstråk sträcker sig genom länet. I väster från Markaryd mot Vidöstern och norrut, inklusive Möckeln, samt centralt från Mien norrut via Åsnen och Helgasjön.
Tittar man på lövvolymen som helhet, det vill säga räknar in inslaget av lövträd i barr- och blandbestånd ser bilden till viss del annorlunda ut. Viktiga områden finns förutom kring sjöarna även i nordväst, sydväst och sydost där lövskogsstråk i andra län ansluter
Idag är länet i större utsträckning dominerat av barrskog, med stor andel ungskog, vilket framgår av kartan i Figur 2 (observera att den raka gräns som kan skönjas när det gäller hyggen/ungskog i östra delen av länet möjligen kan bero på felaktig indata). Lövandelen i skogen uppgår i genomsnitt till ca 18 %. Även de centrala delarna av länet, där odlingslandskapet har sin främsta utbredning, har hög andel skog. Lövskog finns vid sjöarna och i närheten av bebyggelse samt till viss del i blöta områden. Ett varmare lokalklimat kring sjöarna bidrar till att öka inslaget av ädla lövträd, men även markens bördighet och den mänskliga påverkan bidrar.
Förhållandevis få föryngringar utförs idag i lövskog vilket tillsammans med certifieringsreglerna innebär goda förutsättningar för en stabil eller något ökande lövandel i framtiden.
På mager, torr mark, framförallt i östra delen av länet och på isälvsavlagringar, har tall varit det dominerande trädslaget. En stor del av länet är består dock av frisk-fuktig mark, ofta dikad, där granen dominerar. Från 1990-talet fram tills mitten av 00-talet minskade utbredningen av ren granskog stadigt i länet. Efter stormarna Gudrun och Per har andelen björk ökat mycket genom självföryngring på de stormdrabbade ytorna. Mycket tall- och blandbarrskog som blåste ner ersattes dock av granplanteringar. Kartbilden över genomsnittlig virkesvolym (Figur 4) visar tydligt de ljusa, stormdrabbade områdena i länet.
Kronobergs län består enligt Riksskogstaxeringen 2014 av 665 tusen hektar produktiv skogsmark utanför naturreservat och naturvårdsområden, där huvuddelen, ca 55 procent utgörs av ung skog i åldern 0 – 40 år. Ägandet av skogen är generellt småskaligt med stor andel mindre fastigheter. Historiskt har detta inneburit en naturlig variation när det gäller valet av skötselmetoder och nyttjande av skogen. Områden som aldrig varit helt avskogade är troligtvis få men kan finnas i oländiga områden och i utmarker som endast betats och plockhuggits.
En skiktad skog, det vill säga en skog där trädens höjd varierar, indikerar av flera skäl högre biologisk kvalitet. Skiktningen innebär ofta att det finns en blandning av trädslag, ofta med inslag av lövträd. Ett skikt av lägre träd gör skogen öppnare, skapar fler nischer och ger också skydd, vilket skapar livsrum åt fler arter. Genom att använda detaljerad information om trädens höjd har en analys av skogens genomsnittliga skiktningsgraden genomförts[1]. Denna visar bland annat att områden där andelen gran ökat kraftigt också har den lägsta genomsnittliga skiktningsgraden (jmf Figur 17). Detta är särskilt tydligt i östra delen av länet mellan Lessebo i Söder och Åseda i norr.
Barrskogen utgör en viktig ekonomisk resurs i länet som bidrar med virke och råvaror. Detta genererar i sin tur arbetstillfällen och intäkter till markägare. Skogen tillgodoser även sociala och miljömässiga behov och för att kunna bibehålla denna balans är det nödvändigt att de skogliga ekosystemen hålls intakta. En grön infrastruktur i skogslandskapet kan ses som en ryggrad för den biologiska mångfalden från vilken arter med livskraftiga populationer kan sprida sig. Detta förutsätter dock att den produktionsinriktade skogen håller tillräckligt god kvalitet för att tillfälligt kunna hysa arter och inte fungera som barriär.
Skogens ålder är en viktig faktor för biologisk kvalitet som ger skogar förutsättningar att fungera som stödhabitat och spridningsstråk. Dagens skogar avverkas i en ur ett biologiskt perspektiv ung ålder och detta har tillsammans med storskaliga stormfällningar gjort att länet har landets lägsta andel skog över 120 år, se Figur 6. I Småland sammanfaller i stort sett områden med gammal skog med tallens utbredning.
Impediment, d.v.s. lågproduktiv skogsmark, hyser ofta växt- och djurliv som i viss mån är anpassad till extrema förhållanden. Det är torrare, blötare, näringsfattigare osv. För ca 2 procent av de rödlistade skogsarterna är impedimenten av avgörande betydelse för deras överlevnad. För ytterligare ca 5 procent av de rödlistade skogsarterna bedöms impedimenten vara av viss betydelse för deras överlevnad. Detta kan jämföras med ca 93 procent rödlistade skogsarter som är beroende av mer produktiva skogar. En stor del av artstocken på impediment är dock densamma som på den produktiva marken. Det finns därmed potential för att impedimenten ska kunna fungera som klivstenar mellan värdefulla skogsområden i landskapet. Impedimenten, enligt definitionen ”lägre produktion än 1 m3sk/ha”, uppgår till ca 80 000 ha i länet, vilket motsvarar ca 11 % av den sammanlagda skogsmarken. En stor andel av detta är myrmark och sumpskog.
Ungefär 80 % av skogsmarken omfattas av familjeskogsbruk vilket innebär mindre enheter och ett stort antal ägare. Historiskt sett har denna ägarstruktur garanterat en stor mångfald i brukandet av skogen. I takt med att de delar av skogsarbetet där påverkan är störst – slutavverkning och gallring – i stor utsträckning kommit att lejas ut, har dock denna mångfald minskat. Ägarstrukturen och brukandet har också bidragit till att områden med höga naturvärdena i allmänhet är mycket små. Därför är det särskilt viktigt för en markägare att förstå det landskapssammanhang som den egna fastigheten befinner sig i, och utforma naturvårdsåtgärder utifrån detta.
Skogslandskapet i ett landskapsperspektiv
Skogslandskapets förutsättningar för biologisk mångfald präglas i stor utsträckning av de naturgivna förhållandena och den historiska markanvändningen. Genom att generalisera utifrån dessa aspekter är det möjligt att avgränsa karaktärsområden som ett stöd för planering och beslut. Sådana landskapskaraktärsanalyser kan ses som ett stöd för att arbeta med grön infrastruktur utanför de nätverk av värdefulla livsmiljöer som identifierats för olika naturtyper.
Bland annat har Södra Skogsägarna har tagit fram rapporten Skogliga naturvärdesregioner för södra Sverige (Aulén, Gustafsson, & Kruys, 2014). Denna delar in södra Sverige i totalt 15 naturgeografiska regioner, varav Kronobergs län omfattas av fyra. De myrrika västra delarna av länet, den sjörika småbrukarbygden i centrala länet, de höglänta norra delarna med delvis boreal prägel samt de östra brandpräglade delarna.
I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet utarbetade dåvarade Skogsvårdsstyrelserna aktionsplaner för biologisk mångfald inom respektive region och gjorde då en indelning av skogslandskapet i olika områden med likartade förutsättningar för biologisk mångfald. För Kronobergs och Jönköpings län är detaljeringsgraden relativt hög och även om beskrivningarna är delvis föråldrade så kan de bidra med fördjupad kunskap.